Ellen Matilda

Månaden som gick – Lidingöloppet och ledigheten
På fredagar träffar jag Filip och springer. En dag åker vi till Lidingö för att testa delar av banan som utgör Lidingöloppet. Vi börjar vid markeringen 19 kilometer och arbetar oss sedan förbi 18, 17, 16, 15, backe upp och backe ned. Plötsligt är vi nere på ensiffrigt och efter två timmar når vi målet på Grönsta gärde. Känslan är god, Hjorthagens löpning kommer att klara utmaningen. 
Två veckor senare är dagen kommen, den 23 september, Lidingöloppet 2017. "Jag väntar på att pirret ska komma, just nu känner jag bara ångest", hör jag en person säga när vi anländer till startområdet. Själv känner jag en blandning av pirr, nervositet och "äntligen!!". Klockan 14 påbörjar vi den 30 kilometer långa resan mot målet. De första kilometerna präglas av människor, människor, människor (läs: trängsel). Först efter en mils löpning har vi möjlighet att hitta någon form av eget tempo, och ungefär samtidigt börjar jag få mystiskt ont i vänster knä.
I normala fall stannar man antagligen när man får ont, men när man är fast besluten att genomföra ett Lidingölopp finns inget sådant alternativ. Efter femton kilometer på den rätt rimliga tiden 1:35 får vi börja gå i nedförsbackar, eftersom mitt knä vill säga upp sig varenda gång banan lutar. Successivt blir smärtan värre och den sista milen känns varje steg som ett knivhugg. Med två kilometer kvar vill hela benet vika sig. Jag sjunker ihop intill stigen, buhu:ar grejer om att det inte går mer, får andas djupt och svälja för att inte börja gråta. Världens bästa Filip säger att vi ska gå den sista biten och långsamt, långsamt promenerar vi mot mål. 17:38, alltså tre timmar och 38 minuter efter att vi startat, är vi framme på Grönsta gärde. 
Jag har stundtals varit lite missnöjd med vår tid, besviken övet att det blev som det blev, känt att det kunde ha gått mycket bättre. Men hallå?! Jag sprang två mil med ont i knät! Vi kom i mål! Det var bra jobbat!! Dagen efter kunde jag knappt gå i trappor och såhär en vecka efteråt har jag fortfarande ont. Hjorthagens löpning är bäst!! Och vad himla många fina stunder dagen bjöd på. Känslan när startskottet gick och Icona Pops "I love it" spelades liksom. Hur mycket pepp kan man egentligen känna?? Mycket!! Åh, jag ser fram emot nästa år. 
Nu, över till annat: Utöver löpning har jag ägnat den senaste månaden åt jobbsökande, vänner och aw:s (ja, det går bra att avrunda vardagar med cava även om man inte jobbat). Återkommande har varit fredagslöpning med Filip och fredagsmys med Tuva. Jag har också sett Silvana Imam två gånger, varav en gång på Trädgården (haltade dit efter Lidingöloppet, haha) och en gång vid Scenkonstmuseet (nu i fredags, utomhus, i skymning!).
Den senare spelningen blev vi, jag och Tuva, inbjudna till eftersom vi tydligen är två av dem som lyssnar mest på henne på Spotify. Alltså, hahaha. Hur sjukt är inte det? Allt började vid Håkans Stadion-spelning i början av sommaren, där Silvana och Erik Lundin gästade. Först lärde vi oss flera av Eriks låtar utantill och sedan har vi gått över till att alltmer utforska Silvanas låtskatt. Så kul, så bra, så otippat.
Innan vi avrundar månadens inlägg bör jag väl också berätta att jag fått ett nytt jobb. Hela processen – ansökan, intervju och "du får jobbet" – tog mindre än 48 timmar, så på något sätt håller jag fortfarande på att smälta det. På fredag börjar jag!