Ellen Matilda

Sommaren händer nu – om tid, löpning och kampen
Hej hörni, här är månadens inlägg.
Sedan vi hördes sist har en hel del hänt, som det ju gör i livet. Tvära kast, minst sagt. Den minst dramatiska händelsen är utan tvekan bytet av månad. Ändå är faktumet att juli händer NU rätt svindlande, tycker jag. Hur kan sommaren vara i full gång när 19:e april var igår? Jag förstår verkligen inte, men så har min besatthet av tid heller aldrig varit starkare. Hela min tillvaro består av tid. Timmar, minuter och sekunder. Tillbakablickar, nostalgiattacker och framtidsångest. Inte jättekonstigt egentligen, men tiden jag lägger ned på att tänka på just tid har nått orimliga proportioner. 
Andra halvan av juni försvann. En stor jätte kom och tog tiden i en enda tugga, slukade den och sprang iväg. Ett tag jobbade jag intensivt, levde snabbt, sov oroligt, hade kul. Därefter följde ett break up, och i dess kölvatten tusen långa promenader, hög musik som aldrig fick upphöra och en ganska konstig helg i Dalarna. Det har också firats midsommar hemma hos mig och på Värmdö, stekts pannkakor i Hjortis och firats födelsedagar i Bagis. Jag har åkt nattbuss, bjudit mina vänner på hemgjord falafel, dansat till stängning på Trädgården och promenerat hem genom ett soligt Vasastan efter 04 på morgonen.
Eftersom SM-veckan pågår har också vi i Hjorthagens löpning steppat up vårt game. I fredags startade vi dagen med 12 tunga men roliga kilometer och i dag har jag slagit personligt rekord med 16 (!!) kilometer. Att vi klarade av dessa på cirka 1:30 gör mig så himla nöjd, då det med säkerhet innebär att jag kan klara två mil på en tid under två timmar (tidsfixeringen, jao..). 
Löpningen gör något med mig, inspirerar och gläder men väcker samtidigt mörka minnen och oro. Jag känner stolthet och ödmjukhet inför min kropp, som trots all skit jag utsatt den för under så många år har så bra kondition och så mycket ork. I mitt huvud är jag en person som en bra dag någon gång i halvåret kan komma upp i en mil. Varför förstår jag inte vilken kapacitet jag har? Hallå?!
Samtidigt måste jag vara vaksam och inte gå igång alltför mycket på den här typen av prestation. Jag vill inte under några omständigheter öppna en dörr till den självdestruktivitet som jag lagt ned år på att lämna bakom mig. Med löpningen kommer ett vemod, en påminnelse om det som varit och som aldrig får hända igen. I flera år var jag osäker på om jag någonsin skulle bli fysiskt återställd och om jag i så fall skulle kunna hålla i det. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla elaka tankar jag ännu dagligen tänker om min kropp. De försvinner kanske aldrig, men så länge jag är stark nog att utmana dem och vara snäll mot mig själv är tillvaron i alla fall den bästa på år och dar. Vägen är lång men att kämpa har aldrig känts mer värt. 
Ta hand om er.
 
Här är lite av det senaste från min instagram.