Ellen Matilda

Ett år i idylliska Röda bergen
Just hemkommen från en regnig promenad i Hagaparken konstaterar jag än en gång för mig själv hur sinnessjukt snabbt tiden går. Att vi är mitt i hösten, att allt som nyss var grönt nu är gult och rött, att vinden känns hård mot kinden och att skymningen kommer vid 16-tiden när vädret är mulet.. Jag får en smärre livskris när jag tänker på att ett helt år har passerat sedan allt det där hände sist, då när Röda bergens gulligaste lägenhet lades ut på Hemnet och jag och Madde tog tunnelbanan till S:t Eriksplan för att spana. 
Min stora inneboende tidspessimist såg till att vi var i god tid. Vi google maps:ade oss fram till rätt gata, konstaterade att porten ännu var låst och gick sedan en sväng genom okända kvarter medan vi väntade på att visningen skulle börja. När vi kom tillbaka kunde vi ta trapporna upp och kliva in i den lägenhet som jag i dag kallar min. 
Att se bilderna i bostadsannonsen var egentligen tillräckligt för att veta att denna lägenhet var den rätta. Jag minns hur jag studsade på min stol första gången jag såg den, energin i mina steg efter visningen och den genuina glädjen jag kände när jag två dagar senare var på väg till mäklaren för att skriva kontrakt. Fina Vasapalatset, vad jag är glad att du blev min!