Ellen Matilda

Mitt hjärta slår som kolibrins vingar varje gång du ser på mig
Hörde just en finfin låt på radion: Det Stora Monstret – Kolibrins Vingar
Hästår, katthem, kamerateknik och duggplugg
Hej allesammans. Det är jag igen, Ellenkantarellen. Gudars, vad kul det var att kalla mig Ellenkantarellen år 2006. Uj, uj. uj. Hur som helst. Hästens år gör tydligen premiär idag. Så grattis till alla hästar och ponnypluttar där ute, må ni få en fin tid framöver. Själv vill jag också gå en fin tid till mötes, och hittills har min dag faktiskt varit väldigt bra. Jag har tagit tag i sådant som stulit min dyrbara energi och fått mitt hjärta att picka med kaninhastighet de senaste dagarna. Det vill säga, jag har ringt och bokat in ett arbetsplatsbesök till en fotouppgift. På söndag ska jag besöka katthemmet som jag gjorde ett reportage om i somras. Hur kul som helst, och föreståndaren kom till och med ihåg mig när jag ringde. "Ja, det var ju du som döpte en kattmamma till Ester. Hon är fortfarande kvar här, så då får du träffa henne igen". Med katthemsbesöket inplanerat i kalendern tog jag mig samman, sköt min teknikfientliga sida åt sidan och prövade mig fram med lite kamerateknik. Är numera proffs på att ställa in slutar- och bländartid, vitbalansera och så vidare. Känner mig nästan stolt. Nu ska jag plugga lite inför nästa veckas dugga. Ses kanske senare.
Ett axplock av nutidens tankar
Hej vänner. Hur mår vi? Mår vi bra? Jag kan ju då inte tala för oss alla, men jag mår i alla fall fint. Har huvudet upp och fötterna ner, står med dem båda på jorden och så vidare. Är dock lite torr i fejset och på magen, för min hy gillar inte det blåsiga vintervädret något vidare. Det är inte så kul, känner till exempel just nu hur mina joggingbyxor (nej, inte tights, typ adidsbraxor) liksom skaver och kliar dumt mot min ena höft. Fast mamma hälsar att Ludvika har förvandlats till ett gräddlandskap, så där skulle jag ändå väldigt gärna vilja vara. Stockholmsvintern, däremot, är inte supermycket att hurra för. Förvisso trevligt med ljuset, men.. Parghhhh, har sådana blandade känslor inför den rådande årstiden. Ungefär lika splittrad ställer jag mig till de fotouppgifter som vi har fått att roa oss med i skolan. Önskar så att jag var duktig och smart och bäst på allt som hör kamerateknik till, men riktigt så är det inte. Så, vad gör jag åt saken? Är jag en läraktig elev som kastar mig över bruksanvisningar, fipplar fyrfaldigt på folks kameror och slukar all tänkbar litteratur som berör ämnet? Svar nej. Jag surar, får ont i magen, har svårt att sova och vrider mig tusen varv motsols och tre tillbaka. Sedan surar jag lite till och blir nervöst darrhänt. Även min nya mobil bidrar med ambivalensaktiga känslor. Jag är lite rädd för den, liksom.. blyg, ni vet sådär som man kan vara inför människor som man inte riktigt känner. Dessutom har jag skuldkänslor gentemot min gamla telefon. Det var ett riktigt sorgligt ögonblick när jag stängde av den och lade ner den i låda på obestämd tid. Hahahaha, jag är så jävla konstig. Konstig och ibland också lite kul, hihih. Ehj, vad i helvete, måste styra upp mitt liv nu, eller åtminstone strukturera lite i huvudet och alla dess tankar. PUSS.