Ellen Matilda

Hösten – när den plötsligt fyller rummet
Slutar på jobbet, utlasad. Får nötter till avskedsfika inte en utan två gånger. Känner mig uppskattad, rörd, härlig, tacksam och ledsen. Smiter tjugo minuter tidigare den sista kvällen. Går nedför trapporna, längs korridoren, ut ur TV-huset. Tänker att "ja, nu skulle jag kunna gråta", men hinner inte överväga möjligheten närmare. Utanför entrén står en taxi och väntar. Tillsammans med en kollega och en pratsam chaufför som har köpt lägenheter till sina barn och ett hus i Spanien till sig själv och "frugan", är jag snart framme på Stureplan. En kort stund senare består tillvaron av bubbel och skvaller i lilla baren på Riche. Jag känner mig inte hundra procent rätt med en tygpåse innehållandes en tom matlåda hängandes över axeln, men bortsett från det!
Är ledig en helg för första gången på fler veckor. Skriver att göra-listor, tvättar, sover, spelar boule. Låter ett frisörbesök inneha måndagens huvudroll och ger birollen till "att packa till New York". När tisdagen den 15 augusti är kommen möter jag min familj på Arlanda. Jag ogillar starkt att flyga och längtar till den falska vardagstryggheten på Valhallavägen redan innan vi är över Island. 
I fem dagar handlar livet om att äta frukost i Soho, promenera till Williamsburg, tillbaka över Brooklyn bridge, dricka cava på takbarer, utforska Central park, fira pappas födelsedag och gå på jazzklubb. Bland annat! I fem dagar handlar livet också om att överleva att bo i ett tjugo kvadratmeter stort hotellrum med familjemedlemmar som jag inte delat bostad med på fyra år. Vi fixar det! Men jag är inte ledsen när vi skiljs åt på Arlanda. 
Kommer hem en måndag klockan 09. Har missat en hel natts sömn men är fast besluten att hålla mig vaken till kvällen. För att sysselsätta mig med något städar jag mitt badrumsskåp för första gången på säkert ett halvår. Aktiviteten sker till minst femton varv av "Got my mind set on you" med George Harrison, en låt som jag aldrig tidigare har lyssnat på. Normal reaktion på utebliven sömn? Tveksamt.
Känner mig för gammal för Popaganda men går dit ändå och älskar alt-J. Bli uppfylld av intryck, är trött efter gårdagen, åker hem tidigt och struntar i Tove Lo. 
Springer i Hagaparken, på Djurgården och Kungsholmen. Råkar anmäla Hjorthagens löpning till Lidingöloppet och blir nervös. Planerar in att åka dit och provspringa lite.. kanske.. heh.. 
Skriver ansökningar, går på intervjuer, väntar, får hjärtklappning varje gång telefonen ringer. 
 
 
 
 
Högsommartillvaron – vacker, intensiv och smärtsam
Jobbar i tv-huset morgnar, dagar och kvällar. Går upp 04:10. Kanske smakar kaffet bättre än någonsin förut, det har åtminstone aldrig varit mer välbehövligt. Åker taxi längs en folktom Valhallavägen, ser solen stiga över Gärdet och är alldeles ensam i den blå glaskorridoren som doftar tryggt av kontorsmaterial. Ett par timmar senare sitter jag framför datorn och äter yoghurt med torkad frukt samt dricker flera koppar kaffe från bryggaren som tydligen tillhör Agenda-redaktionen. Och så jobbar jag – alltid!!
Springer medvetet snabbt längs Kungsholmsstrand och medvetet långsamt i Hagaparken. Plockar blommor och glömmer buketten i en kundkorg på Hemköp. Steker pannkakor med Fanny och pratar ikapp nästan två månaders händelser.
Flänger omkring på tåg mellan Stockholm och Dalarna. Utmanar pappa i långlöpning och förlorar. Han får håll och jag får vätskebrist. Vi stannar i grannbyn och sveper två glas vatten hos min faster. Helgen därefter har jag mensvärk tre dagar i sträck, åker båt på Dalälven och äter middag hos mina äldsta vänner Niklas och Anton i Skogsbo.
Kommer tillbaka till stan söndag eftermiddag. En och en halvtimme senare möter jag Amanda och Liv på centralen. Liv har med sig två sorters saft, limeskivor, mynta, rom och kolsyrat vatten. Observatorielunden är i princip avspärrad på grund av något byggarbete, men i slänten ned mot Folkuniversitetet kan vi sitta och njuta av vår söndags-aw. Soundtrack: Feel it Coming med The Weekend.
Är ledig fredag till söndag och åker till Gotland med Tuva, Filip och Elin. Njuter! Badar! Promenerar! Skrattar minst en gång var tionde minut och tänker mycket på hur lycklig jag är. Äter god mat, dricker vin, spelar kort, läser böcker, lyssnar på Erik Lundin och Silvana. När solen har försvunnit ned i havet och barnen har lagt sig spelar vi ett parti pingis på campingens pingisbord.
27 juli. Fyller 23 och har egentligen sovmorgon. Vaknar ändå tidigt eftersom en hemlig leverans är utlovad till klockan 07. Strax efter detta klockslag plingar dörrklockan och pang-bom-krasch står Amanda och Liv i min hall och sjunger "Jag må du leva". De fixar födelsedagsfrukost med jordgubbar, avokadomackor och mimosas. En stund senare blir jag bortförd i taxi och hamnar på Clarion Hotel Signs spa-avdelning. Alltså!! Ord kan ju inte beskriva.. <3 <3 <3
På kvällen ses vi igen. Tuva är också med och efter middag på kvarterskrogen, en fotosession och tolv glas bubbel håller vi Erik Lundin-konsert för Amanda och Liv. Låten Annie Lööf som vi har tränat på sedan midsommar avverkas inte en utan två gånger! Kvällen avslutas som sig bör på Trädgården.
Dagen efter, trött och omtumlad. Tar pendeln till Nynäshamn och åker båt med mamma och pappa. Lyssnar på Avril Lavignes album Let Go från 2002 och äter middag i hamnen när Oskar har anslutit från Ludvika. 
Fredag eftermiddag igen. Är ledig eftersom jag ska jobba helg och passar på att hänga hemma hos Amanda. Vi sitter vid köksbordet och pratar ikapp, kommer in på musik och går igenom våra musikår från 2010 och framåt. Amanda målar rött läppstift och jag skär grönsaker till vår stundande middag. Mitt i alltihop avbryter Amanda mig och säger "Det bara slog mig nu hur avslappnad jag är när jag är med dig, Ellen". Ögon tårfylls och alltså herre, herregud vad jag tycker om henne!!
Andra dagar: Jobbar kanske i Södertälje, låter mig imponeras av nya citybanan eller går på aw med världens finaste kollegor. Är modig och står upp för mig själv i stället för att minska mina känslor. Tänker att jag nog är en bra person, annars skulle inte så mycket fint hända. Blir sedan rädd att jag jinxar hela tillvaron genom att tänka så. Om en, två, tre, fyra, fem, sex dagar blir jag utlasad från SVT. Sörjer detta så extremt hårt, intensivt och mycket, men jag kommer att komma tillbaka. Har förresten önskat nötter till avskedsfika. Något annat vore orimligt. 
 
 
Sommaren händer nu – om tid, löpning och kampen
Hej hörni, här är månadens inlägg.
Sedan vi hördes sist har en hel del hänt, som det ju gör i livet. Tvära kast, minst sagt. Den minst dramatiska händelsen är utan tvekan bytet av månad. Ändå är faktumet att juli händer NU rätt svindlande, tycker jag. Hur kan sommaren vara i full gång när 19:e april var igår? Jag förstår verkligen inte, men så har min besatthet av tid heller aldrig varit starkare. Hela min tillvaro består av tid. Timmar, minuter och sekunder. Tillbakablickar, nostalgiattacker och framtidsångest. Inte jättekonstigt egentligen, men tiden jag lägger ned på att tänka på just tid har nått orimliga proportioner. 
Andra halvan av juni försvann. En stor jätte kom och tog tiden i en enda tugga, slukade den och sprang iväg. Ett tag jobbade jag intensivt, levde snabbt, sov oroligt, hade kul. Därefter följde ett break up, och i dess kölvatten tusen långa promenader, hög musik som aldrig fick upphöra och en ganska konstig helg i Dalarna. Det har också firats midsommar hemma hos mig och på Värmdö, stekts pannkakor i Hjortis och firats födelsedagar i Bagis. Jag har åkt nattbuss, bjudit mina vänner på hemgjord falafel, dansat till stängning på Trädgården och promenerat hem genom ett soligt Vasastan efter 04 på morgonen.
Eftersom SM-veckan pågår har också vi i Hjorthagens löpning steppat up vårt game. I fredags startade vi dagen med 12 tunga men roliga kilometer och i dag har jag slagit personligt rekord med 16 (!!) kilometer. Att vi klarade av dessa på cirka 1:30 gör mig så himla nöjd, då det med säkerhet innebär att jag kan klara två mil på en tid under två timmar (tidsfixeringen, jao..). 
Löpningen gör något med mig, inspirerar och gläder men väcker samtidigt mörka minnen och oro. Jag känner stolthet och ödmjukhet inför min kropp, som trots all skit jag utsatt den för under så många år har så bra kondition och så mycket ork. I mitt huvud är jag en person som en bra dag någon gång i halvåret kan komma upp i en mil. Varför förstår jag inte vilken kapacitet jag har? Hallå?!
Samtidigt måste jag vara vaksam och inte gå igång alltför mycket på den här typen av prestation. Jag vill inte under några omständigheter öppna en dörr till den självdestruktivitet som jag lagt ned år på att lämna bakom mig. Med löpningen kommer ett vemod, en påminnelse om det som varit och som aldrig får hända igen. I flera år var jag osäker på om jag någonsin skulle bli fysiskt återställd och om jag i så fall skulle kunna hålla i det. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla elaka tankar jag ännu dagligen tänker om min kropp. De försvinner kanske aldrig, men så länge jag är stark nog att utmana dem och vara snäll mot mig själv är tillvaron i alla fall den bästa på år och dar. Vägen är lång men att kämpa har aldrig känts mer värt. 
Ta hand om er.
 
Här är lite av det senaste från min instagram.