Ellen Matilda

Sommaren händer nu – om tid, löpning och kampen
Hej hörni, här är månadens inlägg.
Sedan vi hördes sist har en hel del hänt, som det ju gör i livet. Tvära kast, minst sagt. Den minst dramatiska händelsen är utan tvekan bytet av månad. Ändå är faktumet att juli händer NU rätt svindlande, tycker jag. Hur kan sommaren vara i full gång när 19:e april var igår? Jag förstår verkligen inte, men så har min besatthet av tid heller aldrig varit starkare. Hela min tillvaro består av tid. Timmar, minuter och sekunder. Tillbakablickar, nostalgiattacker och framtidsångest. Inte jättekonstigt egentligen, men tiden jag lägger ned på att tänka på just tid har nått orimliga proportioner. 
Andra halvan av juni försvann. En stor jätte kom och tog tiden i en enda tugga, slukade den och sprang iväg. Ett tag jobbade jag intensivt, levde snabbt, sov oroligt, hade kul. Därefter följde ett break up, och i dess kölvatten tusen långa promenader, hög musik som aldrig fick upphöra och en ganska konstig helg i Dalarna. Det har också firats midsommar hemma hos mig och på Värmdö, stekts pannkakor i Hjortis och firats födelsedagar i Bagis. Jag har åkt nattbuss, bjudit mina vänner på hemgjord falafel, dansat till stängning på Trädgården och promenerat hem genom ett soligt Vasastan efter 04 på morgonen.
Eftersom SM-veckan pågår har också vi i Hjorthagens löpning steppat up vårt game. I fredags startade vi dagen med 12 tunga men roliga kilometer och i dag har jag slagit personligt rekord med 16 (!!) kilometer. Att vi klarade av dessa på cirka 1:30 gör mig så himla nöjd, då det med säkerhet innebär att jag kan klara två mil på en tid under två timmar (tidsfixeringen, jao..). 
Löpningen gör något med mig, inspirerar och gläder men väcker samtidigt mörka minnen och oro. Jag känner stolthet och ödmjukhet inför min kropp, som trots all skit jag utsatt den för under så många år har så bra kondition och så mycket ork. I mitt huvud är jag en person som en bra dag någon gång i halvåret kan komma upp i en mil. Varför förstår jag inte vilken kapacitet jag har? Hallå?!
Samtidigt måste jag vara vaksam och inte gå igång alltför mycket på den här typen av prestation. Jag vill inte under några omständigheter öppna en dörr till den självdestruktivitet som jag lagt ned år på att lämna bakom mig. Med löpningen kommer ett vemod, en påminnelse om det som varit och som aldrig får hända igen. I flera år var jag osäker på om jag någonsin skulle bli fysiskt återställd och om jag i så fall skulle kunna hålla i det. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla elaka tankar jag ännu dagligen tänker om min kropp. De försvinner kanske aldrig, men så länge jag är stark nog att utmana dem och vara snäll mot mig själv är tillvaron i alla fall den bästa på år och dar. Vägen är lång men att kämpa har aldrig känts mer värt. 
Ta hand om er.
 
Här är lite av det senaste från min instagram.
 
Jaha-känslan 2.0
Hej hallå hörni, hörni, hörni.
Jag är ensam för första gången sedan i måndagskväll. Förstår ni vad skönt? Egentid!! Har längtat lite efter det, trots supermysiga dagar med lillebror på besök. Men det är ju någonting med pauser, jag behöver dem. En halvtimme utan innehåll här och där. Så underskattat! 
Nu har dock det konstiga hänt. Oskar har åkt hem och kvar är jag med massa pms-ångest och rastlöshet. Jaha-känslan 2.0. Håller på att städa lägenheten och ska nog ta mig ut på någon sorts promenad eller springtur i Hagaparken om ett tag. I morgon är det Håkan!! Dags för peppen att infinna sig, tycker jag. 
Ja, det här är väl juni månads inlägg. Ha det bra i sommar, kompisar!
 
 
Jag å mina polare, vi e mycket coolare
Hej allihopa.
Den senaste tidens standard, ett inlägg i månaden, har tydligt gått åt skogen. Ber om ursäkt, men bara lite grann. Har gjort så himla mycket annat, typ jobbat och roat mig på tusen olika sätt. Två månader har passerat sedan jag senaste skrev någonting här OCH sedan jag senast var sjuk. Är alltså förkyld även nu. Det blev så förra veckan när jag tog mamma under armen och flaxade iväg till Mallorca. Jag tog det lugnt, slappnade av, låg still på stranden och ja, blev självklart förkyld. Låt oss säga att sjukdomen svepte in som ett brev på posten. 
Kanske kan vi göra någon sorts lista för att catcha upp lite, jag tänkte det i alla fall. Bloggen kan inte degraderas till att enbart tjäna som min förkylningsdagbok. 

Påsken: Firades i Dalarna med mössa, vantar, halsduk och minst ett snöfall per dag. Oj, vad fint det var att hänga med mamma, pappa och Oskar. Passade även på att träffa mina bästa barndomskompisar Niklas och Anton. Och släkten.. haha, vi får inte glömma släkten! 
Norrlandsresan: Haha, okej inser när jag skriver ”Norrland” att det kanske var ett onödigt brett ordval, men såhär: På Valborg åkte jag upp till Umeå och hälsade på min lillebror Oskar. Jag fick träffa hans flickvän Olivia (goals i namn, va?? Oskar och Olivia!!) och många av hans MYCKET stundentiga klassisar. En del vin på det och sedan dansade vi intensivt till Markoolio och andra hits från början av det ljuva 00-talet. Bra helg! Men minus för att vädret levererade i stil med mars. 
 
Lidingömilen: En grå marstisdag hörde Filip av sig och undrade om vi skulle ge ett springlopp i födelsedagspresent till Tuva. Sagt och gjort! Söndagen den 7:e maj gick vi upp okristligt tidigt (07 på en helg?!) och begav oss till Lidingövallen. Nervositetsångesten var brutal, men blandades som tur var med någon sorts maximal glädje över att jag har så roliga, fina och påhittiga vänner som vill göra knäppa saker med mig. Älskar'om!! Och jag älskar också att vi åt en sen lunch på Pom och Flora när vi var klara. 
 

Mallorca:
När jag var hemma i Ludvika i början av mars övertygade jag mamma (nåväl, nästan i alla fall) om att vi skulle åka några dagar till Mallis nu i maj. När vi landade i Palma förra veckan påminde mamma mig om att jag tydligen sa "mamma, du vet att vi kommer att göra det" när hon inte nappade på förslaget direkt. Rolig jag är, eller? Fick åtminstone rätt. 
Jag å mina polare, vi e mycket coolare: Älskar som sagt mina vänner så mycket!! Vi ses ofta och gör SÅ roliga saker hela tiden. Samtidigt känner jag att jag när som helst kan åka hem till dem och bara lägga mig under en filt i soffan. Har redan gjort just det två gånger sedan jag kom hem från Mallis i lördags..