Ellen Matilda

Månaden som gick – Lidingöloppet och ledigheten
På fredagar träffar jag Filip och springer. En dag åker vi till Lidingö för att testa delar av banan som utgör Lidingöloppet. Vi börjar vid markeringen 19 kilometer och arbetar oss sedan förbi 18, 17, 16, 15, backe upp och backe ned. Plötsligt är vi nere på ensiffrigt och efter två timmar når vi målet på Grönsta gärde. Känslan är god, Hjorthagens löpning kommer att klara utmaningen. 
Två veckor senare är dagen kommen, den 23 september, Lidingöloppet 2017. "Jag väntar på att pirret ska komma, just nu känner jag bara ångest", hör jag en person säga när vi anländer till startområdet. Själv känner jag en blandning av pirr, nervositet och "äntligen!!". Klockan 14 påbörjar vi den 30 kilometer långa resan mot målet. De första kilometerna präglas av människor, människor, människor (läs: trängsel). Först efter en mils löpning har vi möjlighet att hitta någon form av eget tempo, och ungefär samtidigt börjar jag få mystiskt ont i vänster knä.
I normala fall stannar man antagligen när man får ont, men när man är fast besluten att genomföra ett Lidingölopp finns inget sådant alternativ. Efter femton kilometer på den rätt rimliga tiden 1:35 får vi börja gå i nedförsbackar, eftersom mitt knä vill säga upp sig varenda gång banan lutar. Successivt blir smärtan värre och den sista milen känns varje steg som ett knivhugg. Med två kilometer kvar vill hela benet vika sig. Jag sjunker ihop intill stigen, buhu:ar grejer om att det inte går mer, får andas djupt och svälja för att inte börja gråta. Världens bästa Filip säger att vi ska gå den sista biten och långsamt, långsamt promenerar vi mot mål. 17:38, alltså tre timmar och 38 minuter efter att vi startat, är vi framme på Grönsta gärde. 
Jag har stundtals varit lite missnöjd med vår tid, besviken övet att det blev som det blev, känt att det kunde ha gått mycket bättre. Men hallå?! Jag sprang två mil med ont i knät! Vi kom i mål! Det var bra jobbat!! Dagen efter kunde jag knappt gå i trappor och såhär en vecka efteråt har jag fortfarande ont. Hjorthagens löpning är bäst!! Och vad himla många fina stunder dagen bjöd på. Känslan när startskottet gick och Icona Pops "I love it" spelades liksom. Hur mycket pepp kan man egentligen känna?? Mycket!! Åh, jag ser fram emot nästa år. 
Nu, över till annat: Utöver löpning har jag ägnat den senaste månaden åt jobbsökande, vänner och aw:s (ja, det går bra att avrunda vardagar med cava även om man inte jobbat). Återkommande har varit fredagslöpning med Filip och fredagsmys med Tuva. Jag har också sett Silvana Imam två gånger, varav en gång på Trädgården (haltade dit efter Lidingöloppet, haha) och en gång vid Scenkonstmuseet (nu i fredags, utomhus, i skymning!).
Den senare spelningen blev vi, jag och Tuva, inbjudna till eftersom vi tydligen är två av dem som lyssnar mest på henne på Spotify. Alltså, hahaha. Hur sjukt är inte det? Allt började vid Håkans Stadion-spelning i början av sommaren, där Silvana och Erik Lundin gästade. Först lärde vi oss flera av Eriks låtar utantill och sedan har vi gått över till att alltmer utforska Silvanas låtskatt. Så kul, så bra, så otippat.
Innan vi avrundar månadens inlägg bör jag väl också berätta att jag fått ett nytt jobb. Hela processen – ansökan, intervju och "du får jobbet" – tog mindre än 48 timmar, så på något sätt håller jag fortfarande på att smälta det. På fredag börjar jag! 
 
Hösten – när den plötsligt fyller rummet
Slutar på jobbet, utlasad. Får nötter till avskedsfika inte en utan två gånger. Känner mig uppskattad, rörd, härlig, tacksam och ledsen. Smiter tjugo minuter tidigare den sista kvällen. Går nedför trapporna, längs korridoren, ut ur TV-huset. Tänker att "ja, nu skulle jag kunna gråta", men hinner inte överväga möjligheten närmare. Utanför entrén står en taxi och väntar. Tillsammans med en kollega och en pratsam chaufför som har köpt lägenheter till sina barn och ett hus i Spanien till sig själv och "frugan" är jag snart framme på Stureplan. En kort stund senare består tillvaron av bubbel och skvaller i lilla baren på Riche. Jag känner mig inte hundra procent rätt med en tygpåse innehållandes en tom matlåda hängandes över axeln, men bortsett från det!
Är ledig en helg för första gången på fler veckor. Skriver att göra-listor, tvättar, sover, spelar boule. Låter ett frisörbesök inneha måndagens huvudroll och ger birollen till "att packa till New York". När tisdagen den 15 augusti är kommen möter jag min familj på Arlanda. Jag ogillar starkt att flyga och längtar till den falska vardagstryggheten på Valhallavägen redan innan vi är över Island. 
I fem dagar handlar livet om att äta frukost i Soho, promenera till Williamsburg, tillbaka över Brooklyn bridge, dricka cava på takbarer, utforska Central park, fira pappas födelsedag och gå på jazzklubb. Bland annat! I fem dagar handlar livet också om att överleva att bo i ett tjugo kvadratmeter stort hotellrum med familjemedlemmar som jag inte delat bostad med på fyra år. Vi fixar det! Men jag är inte ledsen när vi skiljs åt på Arlanda. 
Kommer hem en måndag klockan 09. Har missat en hel natts sömn men är fast besluten att hålla mig vaken till kvällen. För att sysselsätta mig med något städar jag mitt badrumsskåp för första gången på säkert ett halvår. Aktiviteten sker till minst femton varv av "Got my mind set on you" med George Harrison, en låt som jag aldrig tidigare har lyssnat på. Normal reaktion på utebliven sömn? Tveksamt.
Känner mig för gammal för Popaganda men går dit ändå och älskar alt-J. Blir uppfylld av intryck, är trött efter gårdagen, åker hem tidigt och struntar i Tove Lo. 
Springer i Hagaparken, på Djurgården och Kungsholmen. Råkar anmäla Hjorthagens löpning till Lidingöloppet och blir nervös. Planerar in att åka dit och provspringa lite.. kanske.. heh.. 
Skriver ansökningar, går på intervjuer, väntar, får hjärtklappning varje gång telefonen ringer. 
 
 
 
 
Högsommartillvaron – vacker, intensiv och smärtsam
Jobbar i tv-huset morgnar, dagar och kvällar. Går upp 04:10. Kanske smakar kaffet bättre än någonsin förut, det har åtminstone aldrig varit mer välbehövligt. Åker taxi längs en folktom Valhallavägen, ser solen stiga över Gärdet och är alldeles ensam i den blå glaskorridoren som doftar tryggt av kontorsmaterial. Ett par timmar senare sitter jag framför datorn och äter yoghurt med torkad frukt samt dricker flera koppar kaffe från bryggaren som tydligen tillhör Agenda-redaktionen. Och så jobbar jag – alltid!!
Springer medvetet snabbt längs Kungsholmsstrand och medvetet långsamt i Hagaparken. Plockar blommor och glömmer buketten i en kundkorg på Hemköp. Steker pannkakor med Fanny och pratar ikapp nästan två månaders händelser.
Flänger omkring på tåg mellan Stockholm och Dalarna. Utmanar pappa i långlöpning och förlorar. Han får håll och jag får vätskebrist. Vi stannar i grannbyn och sveper två glas vatten hos min faster. Helgen därefter har jag mensvärk tre dagar i sträck, åker båt på Dalälven och äter middag hos mina äldsta vänner Niklas och Anton i Skogsbo.
Kommer tillbaka till stan söndag eftermiddag. En och en halvtimme senare möter jag Amanda och Liv på centralen. Liv har med sig två sorters saft, limeskivor, mynta, rom och kolsyrat vatten. Observatorielunden är i princip avspärrad på grund av något byggarbete, men i slänten ned mot Folkuniversitetet kan vi sitta och njuta av vår söndags-aw. Soundtrack: Feel it Coming med The Weekend.
Är ledig fredag till söndag och åker till Gotland med Tuva, Filip och Elin. Njuter! Badar! Promenerar! Skrattar minst en gång var tionde minut och tänker mycket på hur lycklig jag är. Äter god mat, dricker vin, spelar kort, läser böcker, lyssnar på Erik Lundin och Silvana. När solen har försvunnit ned i havet och barnen har lagt sig spelar vi ett parti pingis på campingens pingisbord.
27 juli. Fyller 23 och har egentligen sovmorgon. Vaknar ändå tidigt eftersom en hemlig leverans är utlovad till klockan 07. Strax efter detta klockslag plingar dörrklockan och pang-bom-krasch står Amanda och Liv i min hall och sjunger "Jag må du leva". De fixar födelsedagsfrukost med jordgubbar, avokadomackor och mimosas. En stund senare blir jag bortförd i taxi och hamnar på Clarion Hotel Signs spa-avdelning. Alltså!! Ord kan ju inte beskriva.. <3 <3 <3
På kvällen ses vi igen. Tuva är också med och efter middag på kvarterskrogen, en fotosession och tolv glas bubbel håller vi Erik Lundin-konsert för Amanda och Liv. Låten Annie Lööf som vi har tränat på sedan midsommar avverkas inte en utan två gånger! Kvällen avslutas som sig bör på Trädgården.
Dagen efter, trött och omtumlad. Tar pendeln till Nynäshamn och åker båt med mamma och pappa. Lyssnar på Avril Lavignes album Let Go från 2002 och äter middag i hamnen när Oskar har anslutit från Ludvika. 
Fredag eftermiddag igen. Är ledig eftersom jag ska jobba helg och passar på att hänga hemma hos Amanda. Vi sitter vid köksbordet och pratar ikapp, kommer in på musik och går igenom våra musikår från 2010 och framåt. Amanda målar rött läppstift och jag skär grönsaker till vår stundande middag. Mitt i alltihop avbryter Amanda mig och säger "Det bara slog mig nu hur avslappnad jag är när jag är med dig, Ellen". Ögon tårfylls och alltså herre, herregud vad jag tycker om henne!!
Andra dagar: Jobbar kanske i Södertälje, låter mig imponeras av nya citybanan eller går på aw med världens finaste kollegor. Är modig och står upp för mig själv i stället för att förminska mina känslor. Tänker att jag nog är en bra person, annars skulle inte så mycket fint hända. Blir sedan rädd att jag jinxar hela tillvaron genom att tänka så. Om en, två, tre, fyra, fem, sex dagar blir jag utlasad från SVT. Sörjer detta så extremt hårt, intensivt och mycket, men jag kommer att komma tillbaka. Har förresten önskat nötter till avskedsfika. Något annat vore orimligt.